Aprilsol och härlig vårvärme fick mig ut på många långa promenader i skogen.
Med kameran eller utan (oftast, tyvärr) vandrade jag bland bokar, björkar, tallar mot den mörka granskogen vid sjön.
Solen värmde gott, fåglarnas olika kvitter fick mig att glömma vardagen.
Mina tankar flög till Lars Lerins målningar. Jag studerade björkbark och ljus och lyssnade.
Ibland var skogstrollet med ibland vandrade jag ensam. Då stannade även kameran hemma på hyllan. Jag ville bara vara...
Sipporna är kvar bara på minneskortet.
Det gick fort, alldeles för fort...
Söker mig allt oftare till skogen. Det känns trygg och bra med skogstrollens sällskap, långt ifrån alla nyheter om att det inte står rätt till i verkligheten.
Men även skogstrollet är påverkat av allt det som sker just nu, viruset, smittspridning, döden, permitteringar och andra ekonomiska konsekvenser.
Vi pratar inte så mycket, som vi brukade förr... vi vandrar mot sjön i tystnad, försjunkna i våra tankar. Tankar som är en smula dystra... kanske mer än en smula.
Efter några kilometers vandring är det skönt att sätta sig ner i sista solstrålar.
Solen går ner bakom sjön i alla nyanser av rödlila. Fåglarna avslutar dagen med ljuvliga trudiluttar.
Det blir frost imorgon, konstaterar skogstrollet och går in till stugan för att elda i kaminen.
Jag sitter kvar en stund till och beundrar färgskiftningarna på himmelen.
