fyra års tider i dimma och längtan

 

 

 

I början blev det oro, ovisshet och en del skräck... 

Sen blev det mycket högljutt överallt! Nästan panik. 

Nyheter bland konspirationsteorier, gnäll, krav, förskräcklig statistik och trötthet...

Media vilsna i rapporteringar, sjukvården på knä överrumplat av massor människor i behov av hjälp. Corona dimmor täckte över vardagen och länge kändes det hopplöst.

Idag ger vaccinet ljusglimtar, men det kom nya konspirationsteorier, gnäll, krav och förskräckliga nyheter.

Svårt att hitta ro och hopp. Svårt att vara.

Covid-19 krupit närmare. Vänner och bekanta meddelar om sjukdomen. En del skipper det svåra och kommer undan med lindriga symtom, andra lider hårt, behöver hjälp med respirator... Vaccinering havererar...

Det kommer nya dimmor...

Skönt att våren är på g och krokusarnas glada färger drar tankarna åt lite ljusare håll. Trädgårdsarbete fyller dagarna och det händer att jag glömmer verkligheten. Även om vädergudarna inte är så generösa och blandar kalla vindar med fuktig dis så fingrarna stelnar och Raynouds sjukdomen gör sig påmind. 

Lite oftare tar jag en promenad till havet eller närliggande naturreservat. Ute i naturen finns möjligheten att bli smittad knappt alls, men det är betydlig fler som promenerar, joggar, cyklar och rastar sina hundar. Jag saknar inte folk särskilt mycket, men det är trevlig att stöta på någon under fototur och växla några ord på avstånd. För det mesta. 

Ibland har man bara otur att passera en hundägare med ouppfostrad och lös hund, trots att det är skyltat vid ingången och på flera stolpar vid promenadslingor. Jag konstaterar att hundägarna kan inte läsa, ser inte och är också döva. Jag är trött på att be om ursäkt att jag är rädd för hundar, be människor att koppla sina djur. Jag är trött på att ständig känna att jag måste ta något annan väg för att just på den slingan finns lösa hundar... Inte ont om hundar, jag gillar djur och en del är verkligen vackra, men tyvärr många är ouppfostrade och tillhör "handikappade" människor... 

Plötsligt förstår jag varför det finns konspirationsteorier, gnäll och förskräckliga nyheter... många kan inte läsa och ta in information om avstånd, smittspridning och rekommendationer... De kan inte förstå skillnaden mellan rekommendation och restriktion, de förstår inte att det finns andra människor som också har samma rättigheter....

 

 

 

***

Jag skrev det ovan för en vecka sen, men ville inte publicera för att jag var upprörd och trött. Läser om och tänker att det är faktiskt förbjudet att springa i naturreservatet med lösa hundar...

***

Våren är verkligen i full fart!

I morse vaknade jag till fågelkonsert och i trädgården lyser första blommorna i regnbågens färger. Blåsippor tittar upp i skogen och knoppar brister! Härligt. Solen snålar lite, men vi fick första underbara vårregn. 

Dessutom är ljuset magiskt just nu. Jag snabbar på med bloggen och sticker ut... ut... ut... till trädgården och få lite svart under naglarna ;-)

 

 

perspektiv

 

 

Längtar efter vintern... 

Och det är därför först kommer bilden tagen för sex år sen. Även då vinter var inte så vintrig, men det var lite snö och några kyliga dagar...

Älskar snö och krispiga vinterdagar och längtar oändligt.

 

 

Häromdagen tog jag en lååång promenad vid havet. Det känns mer som höst eller tidig vår just nu, men trots det var det skönt att vädra tankarna efter allt som hänt senast runt om i världen.

Svårt att ta in alla information om våld, lögner, konspirationer, korruption, galenskap... Undrar om vi  någonsin kommer få svar hur det var möjligt att en psykopat blev president i landet där rättssystem och demokrati skulle vara förebild och världsledande...

Ledsamt, sorgligt och väldigt skrämmande att det inte slutar där... det finns tecken på fortsättning och eskalering. 

 

Jag vill tänka att det händer på andra sidan klotet och påverka oss inte mycket, men tyvärr konsekvenserna kan vara större och mer förödande än vi kan förutspå just nu. Innerligt hoppas jag att galningen får sitt straff och livet så småningom återgår till det normala... 

 

 

Det är lördag eftermiddag vid skrivandet stund. Solen skiner. 

Även om vintern uteblir, då ger ljusare dagar hopp...

 

 

Makrofotoglädje är TILLBAKA!

Efter en kaos i väderleken, från outhärdlig värme via åska och regn till blåsandet kunde jag äntligen gå ut och leta efter några motiv under buskarna ;-)
Jag fick min makrofotoglädje tillbaka och trots mängder av fästingar och andra sommarplågor/elände kunde jag njuta av fotografering. 

Just nu känner jag igen det jag kände för många år sen när jag fick i handen min första Olympus kamera! Och med den ett makroobjektiv. Mitt gamla underbara 55 och lite annat smått. Men när DSRC era närmade sig till slut och det visade sig att Olympus satsar på något annat kände jag mig blåst....

Tappade lusten för fotografering för många år... Det blev några ryck mellan varven, hann till och med skaffa mig en fullformatare och andra objektiv, men känslan var borta... Blåst med gammal spegel...

Javisst det förekom några skott med den berömda makrotamron 90/2,8. Men jag saknade min Olympus. Cyberfoto hade rea på spegelfri E-M5 och jag tycke att det kan vara värt ett försök, särskilt att jag kunde använda mina andra objektiv med adapter. Även med den lilla kameran var känslan borta. Kameror hamnade på hyllan och verkade lite ledsamma, men det gick bara inte...

Tills idag!
Det klickte vid första ögonkastet!
Jag ska inte skryta om kameror och objektiv, men jag har en Olympus! Spegelfri, splitterny och alldeles alldeles underbar!

Jag längtade så...

Jag längtade oändligt, redan från oktober till våren och värmen.
Och nu är den här!
Jag förstår inte hur jag kunde längta efter

värmen som är påtagligt jobbig, man svettas och är svimfärdig största delen på dygnet
efter solen som orsakar eksem och ont i ögonen
torkan
myggor
flugor
fästingar
damm
ohyran på växterna
ogräs
gräsklippning
kirskål
mördarsniglar

och mycket mycket mer...

Det måste vara något fel på mig ;-)

Å andra sidan...

nätterna är så ljuvliga
fyllda av oemotståndliga dofter och så ljusa

morgnar glittrar med dagg och färger

fåglar kvittrar redan vid tre tiden

kråkan söker mat i min trädgård

och även räven var på besök, lämnade avtryck (dvs. stor skitkorv) på den upphöjda rabatten  och lekte med mina tofflor

gul akleja överlevde och är finare än någonsin

petunior lyser på altanen

liljor har fyllda starka knoppar och liljebaggarna är inte så påfrestande...

syren doftar och pioner doftar, snart doftar även jasmin

katterna sträcker sina kroppar på soffan ute

och kökslandet blev lyckat

tomater blommar

potatisar blommar

det blir god sallad om några veckor av det som växer i krukor

jordgubbar mognar i solen!

Ja, jag längtade så och mina drömmar blev verklighet, med några svarta fläckar...
so what!

Åt fläckar kan vi inte göra något, ingen av oss... tvätta händerna och hålla andan...
och det blev mer tid för trädgård, foto och måleri... och skogstrollet verkar glad att jag besöker honom oftare, även om det är jag som behöver gömma mig från verkligheten...

Snart är det midsommar...

att hålla i...

Det verkar som att höststormar flyttade till våren och förpestar de flesta dagar... usch...
Om man bor på landet för man stå ut med mycket.

Håll i och håll ut... var den senaste rekommendationen.

Vi håller.

Vi planerar mycket. Rättare sagt ändrar planer, avbokar resor och hotell. Vi hjälps åt med det vardagliga, handlar åt de äldre, håller avstånd och håller masken, trots  oron och samma svårigheter som i andra delar av landet...
Men det är svårt att stå ut, när det finns de som "vet bättre" och struntar i allt.

Hallandskusten börjar "stockholmieras" som det brukar...

De är immuna och det är bara en, två timmars resa på 50 mil. Dessutom att vädra stugan är det nödvändigaste och viktigaste i livet! ???

Ja, ja, jag ska inte moralisera, men jag är också orolig, utsatt och osäker... 

Kyliga vindar med hagel då och då, deprimerande nyheter och prognoser.
En söndagsmorgon i maj.

Skönt att jag har en hobby eller två och några måsten så jag kan hålla i...
I trädgården eller i skogen med trollet och jag hoppas att det går att stå ut!

glädjebehov

 

Det går över...
Så småningom blir det bra igen...

Sägs det...

Ibland är det omöjligt att inte associera till pandemin. 
Den kröp in i varenda hörn i livet och skrämmer.
Jag har svårt att föreställa mig att det blir bra igen... 
Det var inte så bra då så hur kan det blir bra igen?

Det är inte semesterresor och social distansering eller inställda evenemang och stängda krogar i Stockholm som gör mig nedstämd och orolig.

I coronas skugga blev det så tydligt att allt inte var så bra och borde inte komma tillbaka...

alla dessa flygresor med föroreningar...
alla dessa resor som ledde till överturism och förstöring...
alla dessa billiga  varor i överflöd som ledde till överkonsumtion och nerskräpning...
överproducering
övershopping
matsvinn i obegripligt mått


Innan corona slog till såg jag ett program på tv om begravningsbyrå. Det pratades bland annat om en ny trend: människor vill skapa en minnes plats-grav för sin avlidne anhörig i det land där människan levde och andra grav i landet denne kom ifrån... ?! 

Postumt överflöd... 

Häromdagen var det ett annat program om vikingatidens natur. 
Fastnade för en formulering om hållbarheten och människans respekt för naturen under denna period. Om vi kunde tänka så idag. Att ta från naturen, men ge den tillbaka och behålla harmoni... 

Men även då gjordes det så kallas upptäcktsresor (läs våld och plundring) i helt annat syfte. 

Ett hus, stuga på landet, en bil eller två, pengar på konto och på börsen...
Eget bolag och även flygplan... 
Hummer från andra sidan klotet på bordet...
Välstånd...  

Girighet...

Inget hus och inget land, ständig hunger...
Sjukdomar i överflöd....

Krig...

Olika världar? Nej allt det ske på en och samma.

Det blir bra igen... 
Jag vet inte... Jag tror inte det, vi är många och olika, alldeles för många och för olika...
Naturen är väldigt sliten och väldigt trött på oss... 

Det blir en tid efter corona, den kan bli bra...