äntligen!

 

 

...kom lite värme och det kändes som trädgården håller på att explodera i grönska och andra färger.

Från under femman på celsius skalan i fredags till tjugo igår eftermiddag. Alldeles chockerande för växtligheten och en gammal tant... det blev pang bom en sommardag ;-)

Solstrålar, ljuvligt glittrande grönska, roliga former i knoppar och äntligen lite fågelkvitter! Förresten inte så lite det blev som en Vivaldi på högsta volym! Alldeles alldeles underbart.

För några få stunder försvann corona, dåliga nyheter och annat obegripligt käbbel från människor. Jag stängde av allt, nästan bokstavligen och njöt även av ogräs. Ja, med värmen dök det upp förbannade fästingar och "sliskiga korvar" det vill säga mördarsniglar sträckte fram sitt slem med...   Fy, men för den gången blev det bara att blunda för elände och njuta...

av värme 

solglitter

några regndroppar, det kom pytteliten skur på besök

sista vitsippor med rosa fläckar

färgprakt i tulpanrabatten

tusenskönor i gräsmattan

förgätmigej

gullvivor i alla  varma färger, visste inte att det finns så många olika toner i gult och att det finns knallröda gullvivor!

penséer

forsytia  

jord bakom naglarna och ont i knäna...

Det var härlig söndag! Olympus och katterna, de var med. Katterna latade sig under paradisbuske, men olympus fick jobba lite med makro. Laddade även canon artilleri för en solnedgång, men det blev inte av. 

Just nu släpptes kossorna på betesmarker vid havet och jag vågade inte traska förbi till klipporna just den första dag när de var ute... Har fortfarande i minnet dagen för några år sen då jag fotade på stenarna vid havet och skulle hem. Jag vände mig om och mötte många par nyfikna ögon. I och för sig rätt vackra ögon, men de skrämde mig. Hade en ljusblå jacka på mig och försökte vifta bort de med jackan... haha, ni förstår... det visade sig att en bit bort var annat gäng kvigor som lämnade sin kvällsmåltid och rusade fram till min fladdrande jacka...

Som tur var kossorna gillar inte att vada och har respekt för hala stenar. Så jag blev vadare istället och stelnade rätt ordentlig av det kalla havet innan kossorna tröttnade på mig. Så solnedgångar i maj kanske kommer om min make följer med. Gillade mer när får betade här... Ibland kom en bagge på besök, klippte min gräsmatta lite och fick i sig några kvistar av blåregn och tulpanblast... trots det föredrar jag ändå får betande på marken bredvid ;-)

För ett tag sen skrev jag om ett gråmelerat kattelände som åt mina katters mat och pissade på min dammsugare... 

Han försvann över sommaren förra året och jag trodde att skurken blev kastrerad och det är lugnt, men icke!

Det är en listig, vacker ung hankatt som jag inte vet hur jag ska skrämma bort. Han är dessutom inte kastrerad och när han "markerar" då dör allt i närheten av lukten... Min elcykel haft den äran att bli utvald för "markering"!

Bygger fälla och funderar över olika lösningar... Jag vill bara skrämma bort honom, inte göra honom illa. Som jag skrev förr, det är en mycket vacker katt och verkar intelligent dessutom. Så ett noll till katten... än så länge...

Bildligt blir det lite euforisk pyttipanna från trädgården.

 

 

fyra års tider i dimma och längtan

 

 

 

I början blev det oro, ovisshet och en del skräck... 

Sen blev det mycket högljutt överallt! Nästan panik. 

Nyheter bland konspirationsteorier, gnäll, krav, förskräcklig statistik och trötthet...

Media vilsna i rapporteringar, sjukvården på knä överrumplat av massor människor i behov av hjälp. Corona dimmor täckte över vardagen och länge kändes det hopplöst.

Idag ger vaccinet ljusglimtar, men det kom nya konspirationsteorier, gnäll, krav och förskräckliga nyheter.

Svårt att hitta ro och hopp. Svårt att vara.

Covid-19 krupit närmare. Vänner och bekanta meddelar om sjukdomen. En del skipper det svåra och kommer undan med lindriga symtom, andra lider hårt, behöver hjälp med respirator... Vaccinering havererar...

Det kommer nya dimmor...

Skönt att våren är på g och krokusarnas glada färger drar tankarna åt lite ljusare håll. Trädgårdsarbete fyller dagarna och det händer att jag glömmer verkligheten. Även om vädergudarna inte är så generösa och blandar kalla vindar med fuktig dis så fingrarna stelnar och Raynouds sjukdomen gör sig påmind. 

Lite oftare tar jag en promenad till havet eller närliggande naturreservat. Ute i naturen finns möjligheten att bli smittad knappt alls, men det är betydlig fler som promenerar, joggar, cyklar och rastar sina hundar. Jag saknar inte folk särskilt mycket, men det är trevlig att stöta på någon under fototur och växla några ord på avstånd. För det mesta. 

Ibland har man bara otur att passera en hundägare med ouppfostrad och lös hund, trots att det är skyltat vid ingången och på flera stolpar vid promenadslingor. Jag konstaterar att hundägarna kan inte läsa, ser inte och är också döva. Jag är trött på att be om ursäkt att jag är rädd för hundar, be människor att koppla sina djur. Jag är trött på att ständig känna att jag måste ta något annan väg för att just på den slingan finns lösa hundar... Inte ont om hundar, jag gillar djur och en del är verkligen vackra, men tyvärr många är ouppfostrade och tillhör "handikappade" människor... 

Plötsligt förstår jag varför det finns konspirationsteorier, gnäll och förskräckliga nyheter... många kan inte läsa och ta in information om avstånd, smittspridning och rekommendationer... De kan inte förstå skillnaden mellan rekommendation och restriktion, de förstår inte att det finns andra människor som också har samma rättigheter....

 

 

 

***

Jag skrev det ovan för en vecka sen, men ville inte publicera för att jag var upprörd och trött. Läser om och tänker att det är faktiskt förbjudet att springa i naturreservatet med lösa hundar...

***

Våren är verkligen i full fart!

I morse vaknade jag till fågelkonsert och i trädgården lyser första blommorna i regnbågens färger. Blåsippor tittar upp i skogen och knoppar brister! Härligt. Solen snålar lite, men vi fick första underbara vårregn. 

Dessutom är ljuset magiskt just nu. Jag snabbar på med bloggen och sticker ut... ut... ut... till trädgården och få lite svart under naglarna ;-)

 

 

borta...

Då det var det
halvt år borta med vinden...
eller om jag ska vara ärligt med torkan och hettan...

Känner mig blåst på våren
saknar regn
och vet inte vad jag skulle önska mig i den nya halvan på året 

kanske lite mer normal väderlek...

ofrivillig dvala

Det var någon gång i oktober när mörkret började smyga sig in... men jag hoppades ändå på gyllene soliga novemberdagar och vinter med snö. Snön har kommit i mängder, men inte här. Jag har inte sett en flinga än. Skulle skriva att jag är avundsjuk på er som bor lite uppåt landet, men med tanke på senaste vädernyheterna är det kanske inte mycket att bli avundsjuk på.

I alla fall mörka molntäcke hänger här ganska länge och det känns hopplöst i blåsandet som avlöses av regnet. Någon solglimt är så kortvarig att det knappt märks.

Som ni förstår blev det inte mycket foto de senaste långa veckorna. Vädrade kameran senast någon gång i november just vid ett sådant kortvarigt solbesök. Det blev lite fluffiga rester av rosenflockel och jag drömmer om snö...

livstecken...

Tiden bara försvann, jag tappade den…

Vart?

Det vet jag inte…

Någonstans mellan det ena och det andra… 

Konstaterar idag att jag saknar min blogg.

Saknar er som kom på besök då och då, saknar era bloggar, era vackra bilder och kloka ord som inspirerar. 

Nej, jag försvann inte. Hade bara lite för mycket ett tag.

Ljuvliga blåsippor i bloggen vittnar att det var länge sedan jag var här.

Och snart är det höst… Kanske bra för att årets sommarhetta blandat med sommarhagel och många blåsiga stunder var inget vidare. 

Jag som längtade till sommaren så det gjorde ont, nästan, tycker inte om den längre… för varmt eller för blåsigt eller för många insekter, särskilt fästingar och myggor och det fanns bromsar också!… ja! ni vet… Så hösten knackar på dörren och för min del kan det vara, men snart blir det för mörkt… ajajaj, alltid något! 

 ;-)

på jakt efter bokeh...

There are infinite shadings of light and shadows and colors... it's an extraordinarily subtle language. Figuring out how to speak that language is a lifetime job.

Conrad Hall

There are infinite shadings of light and shadows and colors... it's an extraordinarily subtle language. Figuring out how to speak that language is a lifetime job. Conrad Hall
Read more at: http://www.brainyquote.com/quotes/keywords/shadows.html

Det börjar gult... / Żółty początek...

Årets början var inte så lycklig för mig. För vissa händelser kan jag skylla mig själv, vissa hamnar under rubriken otur. Vad annars kan jag kalla min klumpighet för några veckor sen i skogen, där jag stukade foten så häftigt att jag  kämpar med den även idag... Foten är svullen och gör ont. Ja, det går över så småningom, men  är mycket frustrerande just nu. 

Vintern gick förbi och det är kanske lika bra. Idag var det nästan tio grader varmt och även solen tittade fram då och då. Det var en prefekt dag att "inspektera" lite i trädgården. Jag såg häromdagen att krokusar och andra lökar började titta upp. Men fick härlig överraskning i den delen av trädgården där jag planterade vintergäck! Ljuvliga gula blommor lyste som stjärnor! Jag antar att de kom upp för några dagar sen, så fina och stora de var.

Jag tänkte för ett tag sedan att starta en blommig blogg med en blomma för dagen. Men det blev aldrig av, så jag kanske inte behöver starta en ny blogg, utan börjar "fånga" mina blommor här och delar min blommiga glädje med er. Vi börjar med ljuvliga gula toner, med vintergäcken!

Är det början på våren tro? den 7 februari?
Kanske inte än, men första blomman kom och jag känner mycket för vår... Det börjar gult... :-)