Jag ser bara blått

 

Just nu är det betydlig mer färger i trädgården och runt om, trots kyliga vindar och ganska kyliga prognoser med... Inte bara väderprognoser...

Vaknade av ett prasslande, skramlande och visslande ljud utanför fönstret. Klockan lite över fyra.  Det visade sig att stararna var så morgonpigga och städade sin holk eller "producerade"  ägg. Det var svårt att avgöra, men jag blev glad. Starar har bott i min trädgård sedan jag kan minnas, men de senaste två eller tre åren valde de bort mina holkar...

Vi tillverkade nya, lite "finare" och ja, vilken lycka! Starfamilj bildas här igen! Hoppas även att jag får möjlighet att fånga de på bild. 

I övrigt upplever jag att fågelkvitter i år är mycket mindre och det verkar att det är mycket mindre små fåglar som flyger runt. Även pilfinkar  som brukade vara i stora grupper i min häck är bara få par i år... Är det kylan, aprilsnö eller något annat? Oroväckande i alla fall... Och inga kräldjur än så länge. Det är också lite märkligt...

Krokusar bleknade och återgick med full kraft till lökarna. De var praktfulla denna vår och kom i rätt tid för humlor och bi. Lyckades skapa en mobilfilm :-) och ber om ursäkt för kvalitet på den, men jag har inte lärt mig än att redigera filmer, så den är alldeles rå...

 

 

 

Det är härligt med våren, allt det fräscha och nya! Om det kunde också varit så hoppingivande i den mänskliga världen, men över den får jag gnälla en annan gång. 

 

 

 

fyra års tider i dimma och längtan

 

 

 

I början blev det oro, ovisshet och en del skräck... 

Sen blev det mycket högljutt överallt! Nästan panik. 

Nyheter bland konspirationsteorier, gnäll, krav, förskräcklig statistik och trötthet...

Media vilsna i rapporteringar, sjukvården på knä överrumplat av massor människor i behov av hjälp. Corona dimmor täckte över vardagen och länge kändes det hopplöst.

Idag ger vaccinet ljusglimtar, men det kom nya konspirationsteorier, gnäll, krav och förskräckliga nyheter.

Svårt att hitta ro och hopp. Svårt att vara.

Covid-19 krupit närmare. Vänner och bekanta meddelar om sjukdomen. En del skipper det svåra och kommer undan med lindriga symtom, andra lider hårt, behöver hjälp med respirator... Vaccinering havererar...

Det kommer nya dimmor...

Skönt att våren är på g och krokusarnas glada färger drar tankarna åt lite ljusare håll. Trädgårdsarbete fyller dagarna och det händer att jag glömmer verkligheten. Även om vädergudarna inte är så generösa och blandar kalla vindar med fuktig dis så fingrarna stelnar och Raynouds sjukdomen gör sig påmind. 

Lite oftare tar jag en promenad till havet eller närliggande naturreservat. Ute i naturen finns möjligheten att bli smittad knappt alls, men det är betydlig fler som promenerar, joggar, cyklar och rastar sina hundar. Jag saknar inte folk särskilt mycket, men det är trevlig att stöta på någon under fototur och växla några ord på avstånd. För det mesta. 

Ibland har man bara otur att passera en hundägare med ouppfostrad och lös hund, trots att det är skyltat vid ingången och på flera stolpar vid promenadslingor. Jag konstaterar att hundägarna kan inte läsa, ser inte och är också döva. Jag är trött på att be om ursäkt att jag är rädd för hundar, be människor att koppla sina djur. Jag är trött på att ständig känna att jag måste ta något annan väg för att just på den slingan finns lösa hundar... Inte ont om hundar, jag gillar djur och en del är verkligen vackra, men tyvärr många är ouppfostrade och tillhör "handikappade" människor... 

Plötsligt förstår jag varför det finns konspirationsteorier, gnäll och förskräckliga nyheter... många kan inte läsa och ta in information om avstånd, smittspridning och rekommendationer... De kan inte förstå skillnaden mellan rekommendation och restriktion, de förstår inte att det finns andra människor som också har samma rättigheter....

 

 

 

***

Jag skrev det ovan för en vecka sen, men ville inte publicera för att jag var upprörd och trött. Läser om och tänker att det är faktiskt förbjudet att springa i naturreservatet med lösa hundar...

***

Våren är verkligen i full fart!

I morse vaknade jag till fågelkonsert och i trädgården lyser första blommorna i regnbågens färger. Blåsippor tittar upp i skogen och knoppar brister! Härligt. Solen snålar lite, men vi fick första underbara vårregn. 

Dessutom är ljuset magiskt just nu. Jag snabbar på med bloggen och sticker ut... ut... ut... till trädgården och få lite svart under naglarna ;-)

 

 

vitt, vitt och magiskt

 

 

Äntligen! Det kom lite vinter även till mig. Fast hemma vid kusten är det inte så roligt, ruggigt för det mesta, isande kallt och sådär. Men det räckte att ta en sväng bort, bara några kilometer och sagolandet öppnade sina portar.

Jag trodde inte mina ögon! Så vackert det var i det oändligt vita. Älskar snö och vintertystnad. Det var härligt att vandra i skogen. Cirka fem minusgrader och strålande sol. Snön som ett puder, så lätt och delikat att det gick urskilja enstaka snöflingor. Det knastrade under fötterna och glittrade överallt, på träden, på buskarna och på marken. Det var länge sen landskapet såg ut som i en vintersaga. 

 

 

 

Snötyngda grenar hängde mot marken och stora och små granar såg ut som filurer från barnböcker. Björkarnas skira grenar fångade dimmig fukt och blev frysta till dansande ballerinor eller vita fjädrar. Så grafiskt och så läckert att jag håll andan och traskade i snön tills solen gick ner... 

 

 

 

Sådan förvandling i landskapet såg jag bara på bilder från norr de senaste åren. Jag var överlycklig och visst tog några bilder! Som tur var hade jag med mig min lilla Olympus, som jag brukar glömma på sistone ;-) Hade med mig bara litet zoomobjektiv, men det räckte att ta lite olika bilder och jag är glad att jag kan dela min upplevelse med er.

Som ni förstår ingen bild kan återge det som var i verkligheten, men ändå. Alltid roligt att fota lite.

 

 

 

 

perspektiv

 

 

Längtar efter vintern... 

Och det är därför först kommer bilden tagen för sex år sen. Även då vinter var inte så vintrig, men det var lite snö och några kyliga dagar...

Älskar snö och krispiga vinterdagar och längtar oändligt.

 

 

Häromdagen tog jag en lååång promenad vid havet. Det känns mer som höst eller tidig vår just nu, men trots det var det skönt att vädra tankarna efter allt som hänt senast runt om i världen.

Svårt att ta in alla information om våld, lögner, konspirationer, korruption, galenskap... Undrar om vi  någonsin kommer få svar hur det var möjligt att en psykopat blev president i landet där rättssystem och demokrati skulle vara förebild och världsledande...

Ledsamt, sorgligt och väldigt skrämmande att det inte slutar där... det finns tecken på fortsättning och eskalering. 

 

Jag vill tänka att det händer på andra sidan klotet och påverka oss inte mycket, men tyvärr konsekvenserna kan vara större och mer förödande än vi kan förutspå just nu. Innerligt hoppas jag att galningen får sitt straff och livet så småningom återgår till det normala... 

 

 

Det är lördag eftermiddag vid skrivandet stund. Solen skiner. 

Även om vintern uteblir, då ger ljusare dagar hopp...