Jag längtade så...

Jag längtade oändligt, redan från oktober till våren och värmen.
Och nu är den här!
Jag förstår inte hur jag kunde längta efter

värmen som är påtagligt jobbig, man svettas och är svimfärdig största delen på dygnet
efter solen som orsakar eksem och ont i ögonen
torkan
myggor
flugor
fästingar
damm
ohyran på växterna
ogräs
gräsklippning
kirskål
mördarsniglar

och mycket mycket mer...

Det måste vara något fel på mig ;-)

Å andra sidan...

nätterna är så ljuvliga
fyllda av oemotståndliga dofter och så ljusa

morgnar glittrar med dagg och färger

fåglar kvittrar redan vid tre tiden

kråkan söker mat i min trädgård

och även räven var på besök, lämnade avtryck (dvs. stor skitkorv) på den upphöjda rabatten  och lekte med mina tofflor

gul akleja överlevde och är finare än någonsin

petunior lyser på altanen

liljor har fyllda starka knoppar och liljebaggarna är inte så påfrestande...

syren doftar och pioner doftar, snart doftar även jasmin

katterna sträcker sina kroppar på soffan ute

och kökslandet blev lyckat

tomater blommar

potatisar blommar

det blir god sallad om några veckor av det som växer i krukor

jordgubbar mognar i solen!

Ja, jag längtade så och mina drömmar blev verklighet, med några svarta fläckar...
so what!

Åt fläckar kan vi inte göra något, ingen av oss... tvätta händerna och hålla andan...
och det blev mer tid för trädgård, foto och måleri... och skogstrollet verkar glad att jag besöker honom oftare, även om det är jag som behöver gömma mig från verkligheten...

Snart är det midsommar...

Vita nätter, svarta tankar och gråmelerat elände

Han kom först vid skymningen någon gång på våren och skrek utanför mitt sovrumsfönster. Först trodde jag att det hände något med mina katter, men de var borta någonstans. Fattade ingenting. Vi stirrade på varandra en stund genom fönstret och jag viftade bort honom och återgick till sömnen. Han smög sig in och åt mina katters mat, samtidigt passade han på att markera på min dammsugare.
Dagen därpå misstänkte jag först att det var mina katter som börjar bli senila och markerar hemma.
Men de var själva oroliga och jag fick känslan av att det är något som inte stämmer...

Och det var det! Vi fick ovälkommen gäst på nätterna och andra tider på dygnet när vi eller katterna var borta. Dessutom ung och okastrerad! Ett gråmelerat elände!

Han är vacker och stark och listig. Jag vet inte hur jag kan fånga honom och skrämma bort honom. Jag vill inte ha saker och ting nerpissade! Uff!

Det är en fin tid nu. Dagarna är ljuvliga och nätter varma och ljusa. Det doftar härligt av  syren och liljekonvalj, aklejors olika färger och former gör mig glad och grönskan är gudomlig, så som det brukar i maj och juni. Men jag har sömnbrist och det luktar kattpiss på flera ställen i trädgården. Kattluckan blev stängd och mina "gubbar" är ledsna att de inte kan smyga runt på nätterna som de vill...

Vi leker katt och råtta... Än så länge är jag looser...
Främmande kattelände kommer och går som han vill, när solen gick ner eller precis vid gryningen... Nätterna är korta och vita och jag hör och ser honom varje gång! Förtydliga, varje natt!

Och corona på det! Trängsel i matbutiken på grund av turister, uppskjutna sjukhusbesök, andra ärende och semesterresor inställda... Ibland känns allt sååå mörkt!

att hålla i...

Det verkar som att höststormar flyttade till våren och förpestar de flesta dagar... usch...
Om man bor på landet för man stå ut med mycket.

Håll i och håll ut... var den senaste rekommendationen.

Vi håller.

Vi planerar mycket. Rättare sagt ändrar planer, avbokar resor och hotell. Vi hjälps åt med det vardagliga, handlar åt de äldre, håller avstånd och håller masken, trots  oron och samma svårigheter som i andra delar av landet...
Men det är svårt att stå ut, när det finns de som "vet bättre" och struntar i allt.

Hallandskusten börjar "stockholmieras" som det brukar...

De är immuna och det är bara en, två timmars resa på 50 mil. Dessutom att vädra stugan är det nödvändigaste och viktigaste i livet! ???

Ja, ja, jag ska inte moralisera, men jag är också orolig, utsatt och osäker... 

Kyliga vindar med hagel då och då, deprimerande nyheter och prognoser.
En söndagsmorgon i maj.

Skönt att jag har en hobby eller två och några måsten så jag kan hålla i...
I trädgården eller i skogen med trollet och jag hoppas att det går att stå ut!

November blue

Det går trögt...
Men jag tror ändå att det kommer gå...

Efter en paus uppdaterade jag även min akvarellblogg Ljus, färg och vatten:

 

panta rei

Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod, 
I samma vatten stiger vi och stiger vi icke, 
det är vi och det är icke vi.

Heraclitus

Tusen tack för Era rader om mina akvareller.

Det glädjer, värmer och inspirerar. 

Jag målar ivrig, så det kommer fler ;-)

Tusen tack!

💗

under dimslöjor

Dimmor kan vara fotogeniska. De skapar en speciell stämning och ändrar dimension i landskapet. Samtliga motiv gör sig mycket bra på bild i dimslöjor. Särskilt när solen lättar på de och ger ett fint mjukt ljus. Jag älskar dimmor och gillar fantisera om de och fotografera de.

De sista dagarna har vi dimmor i överflöd. Havskylan bildar tjocka slöjor vid kusten. Tog en sväng till naturreservatet vid havet. Enbuskar pinade av kyliga vindar från havet, nu insvepta i dimmor kunde vara något tänkte jag... Men bland buskarna var bara mörkt och solen hade svårt att nå med något stråle genom tjocka dimmor. Dessutom hände det något i reservatet. Vet inte om det var vind, någon djur eller människa, men några små träd var knäckta. Så mina vackra motiv som i dimmor påminde om savann, försvann bara...

Nej det var inte alls fint som jag hoppades på, men lite dimmiga bilder fick jag. 

stresssssssssssssssssss...

Idag ska allt gå fort, fort!.... och ännu fortare...!!
Varför?
Det ständiga upphetsande gör att de flesta bara jagar något och blir jagade av tiden som inte räcker  till.

Efter en lååång period av ledighet (ofrivilligt eller inte, det har mindre betydelse) hamnade jag själv i det hetsiga eller lät mig påverkas av det. Det går inte, kroppen säger ifrån, den vill stanna upp, leva, vara, uppleva, njuta, känna och se. I jakten efter att göra och hinna med det ena och det andra blev jag sjuk... Men jag gav mig inte, gjorde det jag trodde jag skulle och blev ännu mer sjuk... jag måste....

Nej, ingenting som är måste framför min hälsa... Jag vill göra det och det andra och jag hinner om jag lugnar ner mig och gör i den takten jag orkar... Världen rasar inte om något tar lite längre tid... eller hur?
Min betydelse förblir lika stor eller lika liten... oavsett hur fort jag kommer att agera....

Ja, visst det finns deadline ibland... då vill man vara i tid, men för det mesta behöver jag inte hetsa upp mig.
Jag väljer och prioriterar ;-) 

För två veckor sen var jag på en härlig promenad i en av de vackraste städer på jorden... Det tog lite tid innan jag gick genom bilderna mellan feber och hosta ;-)

Ni känner igen staden antar jag...

det går fort...

Det gick fort.

En vindpust och ingenting är sig likt längre.

Ett träd som gav mig ljuvlig skugga under heta sommardagar finns inte längre. Jag får vänta många många år innan det nyplanterade trädet ger mig ny skugga… jag kanske inte hinner sätta mig i dess skugga… sådan är naturen ibland. 
Hård och ljuvlig samtidigt. 
Skrämmande och fascinerande. 

Naturens krafter gör skador och förödelse. Naturen ger och tar. 
Jag kan sörja mitt vackra träd, men jag accepterar och respekterar naturens krafter…

Det gick fort.

En tanke, ett drag, ett ryck och en vacker stad är inte sig lik.

Många människors liv gick inte rädda. 
En mamma kommer aldrig mer krama om sin son eller dotter. Ett barn kommer aldrig mer se sin mamma, pappa eller sin vän. 
En vän förlorade en kär vän. Människan ger liv och tar bort det barbariskt och skoningslöst, 
för vadå? 

Obegripligt, oacceptabelt, onaturligt.

Det går fort.

Ett sjukt beslut och världen är inte sig lik längre. 

Jag vill inte tro att vi väntar krig… igen…  

Som om människan aldrig kan lära sig något från sin historia…

Oberäkneligt, oförutsägbart.