Inga måsten… bara vilja

Tiden, ja, den är en märklig historia i mitt liv. Jag känner den, jag upplever den, men ändå har jag svårt att förhålla mig till den på rätt sätt… Ja, om det finns det rätta förhållningssätt till tiden. Det vill jag skriva att det som för någon var länge sen kan för mig vara som igår… 

Det var igår, jag menar någon gång i slutet av april som jag var i Växjö i Det fria ordets hus och deltog i Liv och Tanke Förlags boksläpp ”Mer människa… ” av Elisabeth Jönsson. Ja, det är densamma Elisabeth från Punctum saliens som många på denna blogg kanske känner igen från en bloggutmaning ”Berika och värna livet”, som sen blev en bok och för mig först och främst en början på en vänskap och sammarbete. 

”Mer människa. Tankar om livet och den tiden vi lever i ” är en vacker liten bok, men det är en bok som man inte läser sådär på en eftermiddag, trots storleken. I och för sig läste jag den klar redan på bussen hem, men… det var bara ett provsmak… en snabbis…

För mig är svenskan det andra språket och varje ord jag läser behöver jag ”smaka” försiktigt för att inte tappa innehållets olika nyanser… Jag njöt språkmässigt! 

Sen läste jag om och om kapitel efter kapitel, mening efter menig och stannade ett tag vid något som berörde mig mer, funderade över… Det är inte en bok där man får svar på olika frågor, det är en bok där man hitta frågor… I alla fall för mig. Jag hittade många frågor som jag har brottats med i livet, synpunkter, funderingar och reflektioner samt någon slags vägledning tillbaka till mina tankar och mina funderingar. 

”Att få ge uttryck för sina inneboende tankar och åsikter och att dela med sig av dem är ett fundamentalt behov hos många reflekterande människor. Detta är grunden till många av de stora mästerverk som skapats inom konstens och litteraturens områden. Mästerverk att njuta av, lära sig utav och ifrågasätta.”

Det är en bok där jag känner igen mig, och känner att jag inte är ensam i sökandet efter min egna personliga mening och drömmar om en bättre, mer naturvänlig och vackrare värld. ”Vi är alla gäster på jorden.” skriver Elisabeth och frågar ”vad vill du lämna efter dig?”

Tror inte att någon människa skulle vilja förknippas till soptippen… Våra handlingar har betydelse och det finns vägar att gå. ”Dessa vägar är viljan till kunskap, viljan till skönhet och viljan att göra skillnad” skriver Elisabeth. Vilja, bli medveten, fördjupa sig, ifrågasätta, skapa egen uppfattning, omge sig med naturens skönhet, ta del av konst, musik, inreda sin själ… ”Arbeta för att ta spjärn mot skitsnacket.”

Varför är något så enkelt så svårt?!

”Jag längtar efter något som ger mig hopp.

Hopp om mänsklighetens gåtor,

att försonas och förlåta,

att gå vidare mot något nytt,

något som ger kraft, mod och tilltro.

Viljan till liv, till skapande,

är grunden för vår existens,

en i grunden ambivalens,

att så osjälvisk vara,

när ingen kan svara,

att bara vara,

här, i livet

att finnas till.

Att vara ett med den natur,

ur vilken vi alla kommit ur,

är att vara ett med sig själv.”

Elisabeths dikt är en kvintessens av bokens innehåll. 

Måsteläsning? Brukar de fråga på bokcirklar. Nej, det är inte måsteläsning i trendiga syften, men jag skulle gärna ge boken till alla mina vänner och bekanta… i meningen att ge bort något inspirerande och vackert och dela med mig… som hyllning till livet. 

Vill tilläga också att som fotograf och bildskapare beundrar jag även omslaget. Carinas Ståhl vackra skuggspel är som pricken över i, som en förled och inbjudan…

 Till mitt inlägg om boken väljer jag fotografier som jag tog nyligen i Skagen… Det var kanske därför april kändes som igår nu i augusti… det var bilderna! ;-)…

Länkar om boken och till Elisabeth Jönsson:

http://www.punctumsaliens.se/

http://www.punctumsaliens.se/nyheter-mer-manniska/eva-lind-johansson-om-mer-manniska/

http://www.punctumsaliens.se/nyheter-mer-manniska/anna-karin-mattsson-om-mer-manniska/

http://www.alltomskrivande.se/mer-manniska-tankar-om-livet-och-den-tid-vi-lever/

sommaren är kort...

väldigt kort...

Hälsningar från paradiset

Från magiska Skagen...

 

livstecken...

Tiden bara försvann, jag tappade den…

Vart?

Det vet jag inte…

Någonstans mellan det ena och det andra… 

Konstaterar idag att jag saknar min blogg.

Saknar er som kom på besök då och då, saknar era bloggar, era vackra bilder och kloka ord som inspirerar. 

Nej, jag försvann inte. Hade bara lite för mycket ett tag.

Ljuvliga blåsippor i bloggen vittnar att det var länge sedan jag var här.

Och snart är det höst… Kanske bra för att årets sommarhetta blandat med sommarhagel och många blåsiga stunder var inget vidare. 

Jag som längtade till sommaren så det gjorde ont, nästan, tycker inte om den längre… för varmt eller för blåsigt eller för många insekter, särskilt fästingar och myggor och det fanns bromsar också!… ja! ni vet… Så hösten knackar på dörren och för min del kan det vara, men snart blir det för mörkt… ajajaj, alltid något! 

 ;-)