b

b
Jag är stolt samarbetspartner med Punctum Saliens.

-

-

onsdag 31 augusti 2016

Inga måsten… bara vilja







Tiden, ja, den är en märklig historia i mitt liv. Jag känner den, jag upplever den, men ändå har jag svårt att förhålla mig till den på rätt sätt… Ja, om det finns det rätta förhållningssätt till tiden. Det vill jag skriva att det som för någon var länge sen kan för mig vara som igår… 

Det var igår, jag menar någon gång i slutet av april som jag var i Växjö i Det fria ordets hus och deltog i Liv och Tanke Förlags boksläpp ”Mer människa… ” av Elisabeth Jönsson. Ja, det är densamma Elisabeth från Punctum saliens som många på denna blogg kanske känner igen från en bloggutmaning ”Berika och värna livet”, som sen blev en bok och för mig först och främst en början på en vänskap och sammarbete. 

”Mer människa. Tankar om livet och den tiden vi lever i ” är en vacker liten bok, men det är en bok som man inte läser sådär på en eftermiddag, trots storleken. I och för sig läste jag den klar redan på bussen hem, men… det var bara ett provsmak… en snabbis…
För mig är svenskan det andra språket och varje ord jag läser behöver jag ”smaka” försiktigt för att inte tappa innehållets olika nyanser… Jag njöt språkmässigt! 

Sen läste jag om och om kapitel efter kapitel, mening efter menig och stannade ett tag vid något som berörde mig mer, funderade över… Det är inte en bok där man får svar på olika frågor, det är en bok där man hitta frågor… I alla fall för mig. Jag hittade många frågor som jag har brottats med i livet, synpunkter, funderingar och reflektioner samt någon slags vägledning tillbaka till mina tankar och mina funderingar. 

”Att få ge uttryck för sina inneboende tankar och åsikter och att dela med sig av dem är ett fundamentalt behov hos många reflekterande människor. Detta är grunden till många av de stora mästerverk som skapats inom konstens och litteraturens områden. Mästerverk att njuta av, lära sig utav och ifrågasätta.”

Det är en bok där jag känner igen mig, och känner att jag inte är ensam i sökandet efter min egna personliga mening och drömmar om en bättre, mer naturvänlig och vackrare värld. ”Vi är alla gäster på jorden.” skriver Elisabeth och frågar ”vad vill du lämna efter dig?”

Tror inte att någon människa skulle vilja förknippas till soptippen… Våra handlingar har betydelse och det finns vägar att gå. ”Dessa vägar är viljan till kunskap, viljan till skönhet och viljan att göra skillnad” skriver Elisabeth. Vilja, bli medveten, fördjupa sig, ifrågasätta, skapa egen uppfattning, omge sig med naturens skönhet, ta del av konst, musik, inreda sin själ… ”Arbeta för att ta spjärn mot skitsnacket.”
Varför är något så enkelt så svårt?!

”Jag längtar efter något som ger mig hopp.
Hopp om mänsklighetens gåtor,
att försonas och förlåta,
att gå vidare mot något nytt,
något som ger kraft, mod och tilltro.

Viljan till liv, till skapande,
är grunden för vår existens,
en i grunden ambivalens,
att så osjälvisk vara,
när ingen kan svara,
att bara vara,
här, i livet
att finnas till.
Att vara ett med den natur,
ur vilken vi alla kommit ur,
är att vara ett med sig själv.”


Elisabeths dikt är en kvintessens av bokens innehåll. 

Måsteläsning? Brukar de fråga på bokcirklar. Nej, det är inte måsteläsning i trendiga syften, men jag skulle gärna ge boken till alla mina vänner och bekanta… i meningen att ge bort något inspirerande och vackert och dela med mig… som hyllning till livet. 

Vill tilläga också att som fotograf och bildskapare beundrar jag även omslaget. Carinas Ståhl vackra skuggspel är som pricken över i, som en förled och inbjudan…

 Till mitt inlägg om boken väljer jag fotografier som jag tog nyligen i Skagen… Det var kanske därför april kändes som igår nu i augusti… det var bilderna! ;-)…




Länkar om boken och till Elisabeth Jönsson:




7 kommentarer:

  1. Hej Halina! Så glad jag blir över att få möjlighet att ta del av dina tankar om bokens innehåll på detta sätt. Att få möjlighet att skapa en dialog genom att vi delar tankar vidare i den digitala världen är fint. Jag vill tacka dig å det allra varmaste för ditt fina inlägg. En varm innerlig kram/Elisabeth

    SvaraRadera
  2. Jag säger det till många vad vill du lämna efter dig här på jorden ,någonting du gjort själv ,sätt värde på det tex ,kramen Nette

    SvaraRadera
  3. Nic nie kumam, ale to może helskie. Wszakże odnowiono gatunek.
    Zazdroszczę fotek, nigdy nie widziałam dzikich na plaży.
    Pozdrówki.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Witaj Chwile... Wiem, że nie kumasz, bo to po szwedzku ;-)
      Byłam w Danii i wędrowałam po cudownych plażach Skagen. Foty ilustrują mój text o książce jednej cudownej kobiety, mojej znajomej, o książce i człowieczeństwie... Wybrałam foki i ludzi i te piękne plaże jako afirmację życia.
      Foki widziałam po raz pierwszy w życiu z bliska, to była cała rodzinka, dorosłe i młode, które wyległy wieczorem na ciepły piasek... Pozdrawiam <3

      Radera
  4. Nie mam pretensji, że nie piszesz po polsku. Czas zmienia wszystko. Podobno jeśli myślimy w innym języku, to znaczy, że włączamy się w inną narodowość.
    Dzięki za wyjaśnienie. Jak się książka ukaże po polsku daj znać, chętnie przeczytam.
    Odnośnie fot to miałaś szczęście, podobno w Helu też się czasami wylegują, tylko nie w ten czas, kiedy się wylegują plażowicze.
    Pozdrówki.

    SvaraRadera
  5. Som fotograf måste man ju leva med och i naturen, finns inga genvägar. När man vandrat i skogar och längs sjöar några år framstår det som rent brottsligt att förstöra något i den miljön. Man blir arg över kalhuggning och mono-nyplantering, gläds istället åt det den växtlighet som snart börjar spira. Miljögifter i sjövatten är stötande medan så enkel sak som som att placera ut en ny flytflotte till förökande av fågelbestånden lägger sig varm om hjärtat. Bara genuina psykopater kan förneka Moder naturs dragningskraft på oss människor, tror jag.
    Gillar dina bilder och (grå-?) sälarnas beståndsökning i våra vatten är väl även den en ljuspunkt att beakta.
    / Deerhunter

    SvaraRadera