*** ***

Hösten är inte alls poetisk som i förra inlägget…

I mörkret pågår mörka händelser. 
Det ena efter det andra som om människan börjar tappa förståndet och faller samman i

ilska

fördömmande

dumheter

tomhet…

Hopplösheten kryper fram.

Nedstämdheten sveper om en och den andra.

Det är svårt och oftare alldeles svart.

Vad kan man göra? Vad jag kan göra?

Jag och min granne, vi går ut. Till språkkaffe i Halmstad till en början...

Vi träffar människor, vi pratar, vi kramar, vi är…

Vi söker efter ljuset som finns i

ett leende

en blomma

ute vid havet

på träden i glittrande löv

på fortfarande grön gräsmatta

på fikabordet glimmar stearinljuset

mellan molnen skimrar solstrålen

Det finns ljus.

Det finns hopp.

Men vi måste hjälpas åt!

Vi måste öppna våra hjärtan och leta tillsammans!