Hösten är inte alls poetisk som i förra inlägget…
I mörkret pågår mörka händelser.
Det ena efter det andra som
om människan börjar tappa förståndet och faller samman i
ilska
fördömmande
dumheter
tomhet…
Hopplösheten kryper fram.
Nedstämdheten sveper om en och den andra.
Det är svårt och oftare alldeles svart.
Vad kan man göra? Vad jag kan göra?
Jag och min granne, vi går ut. Till språkkaffe i Halmstad
till en början...
Vi träffar människor, vi pratar, vi kramar, vi är…
Vi söker efter ljuset som finns i
ett leende
en blomma
ute vid havet
på träden i glittrande löv
på fortfarande grön gräsmatta
på fikabordet glimmar stearinljuset
mellan molnen skimrar solstrålen
Det finns ljus.
Det finns hopp.
Men vi måste hjälpas åt!
Vi måste öppna våra hjärtan och leta tillsammans!
