Hösttankar...

I väntan på det värsta i väderleken igår försökte jag skriva av mig lite.

Om idiotisk skräppost på bloggen, anonyma inkräktare och andra patetiska handlingar bland folk…

Men… är det värt att slösa min och er tid för något sådant? Förmodligen inte. Dessutom några ord här hjälper inte…

Ibland känns det bara inte rätt att hålla tyst, inte reagera, blunda, gå förbi, fortsätta som om ingenting hade hänt…
Ibland är det svårt att inte se och inte höra, när det pratas allt högre, verkas allt flashigare…
när ytlighet och okompetens skadar…
när en och annan tar profit på andras bekostnad…

Vad händer då, när man reagerar, agerar? 

Ja… man är inte van att skrika, trycka, driva, pusha, ta för sig… man är i minoritet eller ensam, man hörs inte, man syns inte…
man finns inte…

Är det verkligen så?!

Orkanen, naturens häftiga och vackra kraft… den kanske fördärvade något här och där…
men är det inte så att det som redan är fördärvat…
är det inte vi människor som ansvarar för de största förödelserna i naturen och för …oss själva… 

--------

Efter orkanen Simone som passerade vår kust under natten kom alldeles naken morgon…

De vackra färgerna som glittrade i solen försvann, försvann nästan alla löv, även de från gräsmattan… Slapp jag kratta… 
I trädgården blev det plötsligt grått, ledsamt och …höstligt.

I min lilla värld lämnade Simone efter sig massor av pinnar, förstörde ett litet träd och ”piskade” saltet över alla fönster och hus, så jag har lite att göra ;)

Vårt hus och trädgården ”klarade attacken”, men det kändes inte så roligt, även om man hade det varmt inne och mysigt med stearinljus… 
Katterna gömde sig under sängen medan vi följde väderlekens utveckling på dator (batteriet räckte tills strömmen kom tillbaka). 
Det måste varit hemskt för de som jobbade med skador medan det stormade…

Hoppas att vintern som snart är här kommer hålla sig lugn… 

Illustrerar inlägget med några abstrakta skapelser tagna igår och idag ;)